Helsingforsloket utan vagnar

Som huvudstad måste Helsingfors lära sig ett nytt slags ansvar.  Helsingforsregionen är utan tvivel loket som drar med sig utvecklingen i landet, men det finns skäl att se till att vagnarna är kopplade och passagerarna ombord. 

Såväl beträffande landskaps- som sotereformen har Helsingfors förutsatt att staden får egna speciallösningar. Inom hälsovården har det skett en kraftig koncentration av specialkompetens till huvudstadsregionen. Ändå är ett av sotereformens viktigaste mål ett sömlöst samarbete inom social-och hälsovården. Det kan lyckas endast lokalt.  Då förebyggande och tidigt ingripande fungerar som närproducerade tjänster minskar kostnaderna för den dyra vården. 

Därför ska inte Helsingfors eftersträva särlösningar,  utan sådana som upprätthåller fungerande närtjänster i hela landskapet. I och med det hålls också Helsingfors betalningsandelar i schack.  De är ju hur som helst störst i Helsingfors, pga. befolkningsmängden. 

Också visavi markanvändning, boende och trafik måste vi tänka landskapsmässigt.  Det här är inte lätt för Helsingfors, då samarbetet mellan kommunerna i huvudstadsregionen inte riktigt har fungerat. Därför bör Helsingfors rikta blickarna bortom Ring lll och samarbeta med olika områden i hela Nyland.

De stora städerna har verkat aktivt för att få till stånd de s.k. entimmestågen till Åbo och Tammerfors och de är med i de projektbolag som driver dessa.  Än då alla de övriga orterna mellan dessa centra? 

VR:s närtrafik bröt förbindelserna med västra Nyland.  Visserligen kan vi åka till jobb och skola från Sjundeå som är en HRT-kommun, men förbindelserna västerut är i praktiken brutna. Också Helsingfors borde vara intresserat av att rusta upp Kustbanan,  för det skulle minska trycket att lösa alla problem inom stadens gränser.

Huvudstadsregionens dragningskraft är know how,  kultur,  all slags livaktighet men också multikulturalism.  För att människor ska må bra krävs det sociala relationer och kontakt med naturen  - parker,  skogar,  sjöar.  För regionens attraktionskraft är det illa med social isolering och med vattentäta skott mellan arbete och sömn. 

Det är härligt att bo i Helsingfors  och vara beslutsfattare där.  Men det är det också i Sjundeå.  De mentala gränserna mellan välfärd och framtidens utveckling måste raseras.  Kommunernas gränser finns på kartan. Men människors liv kan inte styras efter en karta.

Helsingfors kan  smidigare än statsmakten ändra sitt tänkesätt. Lyckligt vore om också beslutsfattarna skulle förstå verkligheten  i de stora städerna,  men lika väl i små kommuner.

---

Den viktigaste orsaken till att jag ställer upp i riksdagsvalet är att jag vill motarbeta alla slag av ojämlikhet.

Ojämlikheten syns framför allt i hur inkomst- och förmögenhetsskillnaderna utvecklas.
Av alla OECD-länder ökade inkomstskillnaderna snabbast i Finland i något skede. Nu har ökningen stannat av men skillnaderna finns kvar. Ojämlikheten i förmögenhet har däremot fortsatt att öka. Den tiondedel som förtjänar mest äger en tredjedel av all nettoförmögenhet. Globalt har utvecklingen varit likadan. De rikaste två procenten av världens befolkning äger hälften av den globala förmögenheten medan de tio procent rikaste äger 85 procent av all förmögenhet i världen.

Förmögenhet dämpar effekten av inkomstskillnaderna. Därför är många pensionärer med låg inkomst eller företagare inte i en lika svår situation som de arbetslösa eller studerande.


Nationalekonomerna upprepar sitt mantra om att inkomstskillnaderna är nödvändiga för den ekonomiska tillväxten. Vi har alla hört om smulorna från den rikes bord som ska minska fattigdomen! Men det stämmer inte. Och det är inte bara Thomas Piketty som har skrivit om hur fel påståendet är. Också IMF:s och OECD:s forskning visar på samma resultat.

Då vi i Finland redan länge har plågats av en långsam ekonomisk tillväxt – som visserligen under de senaste åren har ackompanjerats av internationella konjunkturer – har den politiska lösningen varit att skära i ekonomin, dvs. spara. Detta har bland annat inneburit fryst index för sociala förmåner och direkta försämringar, för att inte tala om höjda självrisker och högre kund- och serviceavgifter. Planen är att fortsätta på samma linje.

Då man ser på statistiken framgår det att tillväxten i Finlands ekonomi skulle ha varit cirka åtta procentenheter större under åren 1990 – 2010 om inte inkomstskillnaderna hade ökat under samma tid.

Det vi ska följa noggrant under valdebatterna är:

1. vad partierna säger om att minska inkomst- och förmögenhetsskillnaderna och beskattningen. Förblir ägandet en fripassagerare i beskattningen? Påskyndas en ökning av inkomst- och förmögenhetsskillnaderna av ökade lättnader i kapitalbeskattningen;
2. vad partierna säger om en socialskyddsreform;

3. vad partierna säger om de arbetslösas och studerandes situation – de som tveklöst är småinkomsttagare i vårt land;

4. vad partierna säger om barnfattigdomen. Barnfattigdomen har gått förbi befolkningens fattigdomsgrad och antalet barn som lever i fattigdom har stigit och är nu cirka 160 000 – dubbelt fler än för några år sedan.

På basen av dagens politik är det svårt att sia om de olika partiernas linjer. Men ser man tillbaka och framför allt framåt kan man lita på socialdemokraterna:

1. vi förstår hur skadliga inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är, inte bara för människors välfärd, för demokratin – som jag själv vill föra fram, eftersom en haltande demokrati alltid följs av en auktoritär förvaltning – men också för den ekonomiska tillväxten. Ekonomisk tillväxt är nödvändig för att kunna förnya och utveckla välfärdsstaten. Linjerna framträder också i de stora skattefrågorna:

2. vi är redo för en reform av socialskyddet. En basinkomst kan befria människorna från byråkratins fällor. Vi bör förena de olika formerna av vederlagsfritt eller minimiutkomstskydd. SDP har dessutom en egen modell, ett allmänt skydd som bygger på olika element;
3. den s.k. aktivmodellen, som straffar de arbetslösa, ska skrotas, de studerande ska omfattas av basutkomsten – de här frågorna kommer jag själv att verka aktivt för;

4. index bör återföras i socialskyddet och skyddsnivåerna höjas för att komma åt barnfattigdomen. Enligt en europeisk jämförelse av matpriserna räcker socialskyddet inte till för barnfamiljer, och särskilt utsatta är ensamförsörjarfamiljerna.

Värderingar styr, kunskap avgör.

---

Fastän världen förändras snabbt förblir grunderna för ett gott liv de samma. Det handlar om arbete och utkomst, boende och trygghet. Man kan älska sin nästa och bry sig om en annan människa om krafterna räcker till mer än att bara överleva från dag till dag. Nu behövs det samordning mellan arbete och familjeliv och en god offentlig service, allt från skolor till sjukvård. Om människor ska ha jobb och regionerna kunna utvecklas krävs det också att näringslivet sporras.

"

Social rättvisa innebär ett bättre Finland och ett bättre Europa. Växande skillnader i inkomster och hälsa, förutsätter en kursändring även I Finland. Man kan bedöma hur upplyst ett samhälle är och hurudan kvalitet servicen har genom att se hur vi behandlar människor, vilkas egen röst inte når beslutsfattarnas öron.